Från omkring 1650 började en relativt omfattande invandring av finländare till Norrbotten. Denna invandring kan ha berott på den restriktivitet mot hemmansklyvning som då rådde i Finland. Invandringen stimulerades dessutom av 1673 års Lappmarksplaket som gav en viss skattefrihet för nybyggena. Detta plaket angav heller inte något odlingstvång vilket senare lagstiftning kom att göra.
Orten Nattavaara är egentligen två orter i Råneälvdals norra del, Nattavaaraby och Nattavaara station.
Ursprungligen var Nattavaara lappskattelandet Nattejaure varifrån orten fått sitt ursprungliga namn. Förste nybyggaren, Michel Ryss, gjorde en s.k. inrymning i lappskattelandet omkring år 1670. I gamla dokument omnämns orten som Nattewahr. Den finska stavningen -vaara (=berg) tillkom i början av 1900-talet. Innan dess har orten stavats, Nattavara, Nattavare, Nattawari, Nattewahr.
Namnets betydelse är inte säkerställd men förledet “Natta-” kan vara en förvanskning av det samiska ordet “Nahta” som betyder skaft. Det samiska ordet “vare” och det finska “vaara” betyder berg. Nattavaara är alltså “Skaftberget”. I Norrländsk uppslagsbok ges Natta betydelsen “lågt fjällutsprång” vilket också kan stämma om man från håll betraktar det höga Iso Natttavaara så bildar det låga Piku Nattavaara, på vars sydsluttning byn ursprungligen byggdes, ett lägre utsprång från det höga Iso Nattavaara.
När bygget av Malmbanan nådde Nattavaara år 1887 etablerades stationssamhället Nattavaara på tallheden väster om Råneälven, ca 5 km från den ursprungliga byn på berget. Tvillingorterna kom att kallas Nattavaara byn och Nattavaara station eller kort Byn och Station.
Nybyggaren Michel Ryss lär ha kommit från “öst på 1660-talet”, troligen Karelen vilket kan förklara att det funnits en lada i byn benämnd “Karjalan lato”, Karelarens lada och en åker kallad “Karjalan pelto”, Karelarens åker. Karjel betyder Ryssland eller ryss på samiska. Språkforskare har även funnit spår från Karelen i den finska som talades i byn. (Länkar till mer information >> Nattavaaran murretta, )
Fornlämningar i trakten i form av förvaringsgropar, härdar och fångstgropar visar att folk verkat här långt innan Mickel Ryss dagar. Analyser av härdar vid Attjekoive visar att de är från 700-talet. Vid offerplatsen på Attjekoive har man gjort fynd av fingerringar av silver, en armring, spännen och hängprydnader av brons, ihophamrat kattguld, järnpilspetsar, björnkäke, hästtand m.m.
När Gellivare Malmbergs järnmalmsfyndighet började exploateras, på 1740-talet, fanns ingen annan bebyggelse mellan Gällivare och kusten än Nattavaara och grannbyn Kilvo. Nattavaara blev en viktig knutpunkt längs Malmens väg oavsett om transporterna gick till Strömsund vid kusten eller Storsand vid Luleälven. Transporterna skedde på vintern med renar som drog ackjor (som kunde lastas med ett skeppspund, ca 170 kg, malm). Renarna kopplades samman till en rajd med 8 till 12 renar.
Invånarna i byar och gårdar längs transportleden engagerades i transporterna av malmen. Många Nattavaarabors namn återfinns i förteckningarna på dem som forslade malmen till kusten. En omlastningsstation och malmupplag upprättades i början på 1800-talet i Nattavaara. I drygt 140 år pågick malmtransporterna med ren och ackja, oxar och hästar innan järnvägen byggdes.
Även skogssamer slog sig ner här från år 1817. Dessa hade i byns närhet en rengärda av vilken det idag endast finns vissa trärester kvar. I området finns även sommargravar. Dessa gravar användes för tillfälliga begravningar när någon dött under en period av året då transporterna var svåra. När vintern kom kunde den döde föras till kyrkan för att ges en kyrklig begravning.
År 1886 byggdes socknens första skolor, en i Nattavaara och en i Hakkas. Den nuvarande Hembygdsgården är socknens äldsta bevarade skola.
År 1888 kunde Nattavaaraborna för första gången ta arbetståget ned till kusten, på egen risk – som det stod på biljetten. Järnvägen betydde en stor omvälvning för bygden. Ett nytt samhälle byggdes upp vid järnvägen, Nattavaara station. Så utvecklades två tvillingbyar på var sida om Råneälv, stationssamhället och den ursprungliga byn. Sågverk och betongfabriker grundades. Affärer öppnades. Folkvimlet var stort. Här möttes engelsmän, sörlänningar, samer, nybyggare och finnar. Skogsbruket blev en viktig näring och samhällena växte med stor framtidstro. Fortfarande transporterades malmen förbi Nattavaara – men nu på järnväg.
Källa: Ture Axelsson, Nattavaaras historia